alexandrawillson.blogg.se

Vad händer då? Inte så värst mycket egentligen och de gör mig lite rädd faktiskt. Känns som lugnet före stormen på något vis, känns som att snart brakar det lös. 

Sist det brakade lös blev jag ordentligt rädd. De är något jag aldrig skrivit ut såhär. För jag kände mig matt och sviken av en del, så jag kände att varför ska folk få veta? Om man inte vill höra av sig när det INTE händer något, så behöver man inte göra de när man är nyfiken heller. Men eftersom jag ligger här och tänker på livet för mig själv så kan jag lika gärna skriva av mig.

Senast det hände något med willis var för några månader sen, den 8 maj.. Han hade haft en "bra dag", som vi säger allt för sällan, och vad menas med de? Jo att han varit skapligt nöjd, sovit middag, inte spytt upp maten och skitit, typ. Då är det bra. 

Och vi gjorde som vi brukar, vi gav honom hans sovmedicin och han somnade nere i soffan medans vi kollade på tv. Sen bar vi upp honom och då är chansen ungefär 50% att han somnar om, annars ligger han vaken 1-2 timmar. 

Så vi la honom ner, men fick snabbt ta upp honom igen, för han började hosta och spy. Inget konstigt med de heller, så när han spytt och hostat färdigt la vi honom igen. Men inte lång stund efter började han igen. Jag tyckte det var väldigt slemmigt men så kan de ju också bli ibland. Så för tredje gången.. Vi la ner honom men nej, han var inte klar. Det är alltid läskigt när han spyr och tappar luften, och så också nu. Däremot reagerade jag på att det var FÖR slemmigt. Han var väldigt slapp, men tänkte att det var hans sovdroppar (man vill alltid skylla på något). Han fortsatte att spy, slem och började bli ledsen, fast kunde inte få fram sitt skrik. Det var ett nytt ljud som vi aldrig hört. Slemmet fick mer brunaktig färg (blod). Wille spydde så mycket så han liksom "försvann" och det var så obehagligt.. Sen blev ena sidan av hans ansikte helt stelt, det var som att det blev förlamat. Jag grät och skyndade mig ner till mamma (som bor under oss) och sa att det var något fel! Var helt säker på att det var kört och jag förberedde mig inför det allra allra värsta. Ambulansen fick komma och Wille fick åka in till akuten, David åkte med. Och DE, var nog det värsta jag varit med om. Att åka efter ambulansen som for iväg och till och med satte på blåljus, men mitt barn i, de är något jag aldrig mer vill vara med om. 

I mer än två dygn var willis vaken, han bara gnällde sådär tyst, annars låg han med ögonen öppna i sååå många timmar. 

Vi blev kvar några dagar på lasarettet och doktorn konstaterade "magsår", jag tror fortfarande inte på vanligt magsår, men det kanske är bäst att låta det vara så. 

Iallafalll så begriper jag inte.. Den dagen det som är hemskare än detta händer, den dagen... Vill jag inte vara med längre. 😢😔😔😤

Bild från idag